bilelände o barn med NPF...

förra veckan la våran bil av. Våran älskade chrysler. Bärgningsbil hem med bilen o en snäll kompis hämtade mig och dotter J.
Har fått höra av folk att så stor bil behöver ni väl inte ha nu...Vi har ju "bara" 3 barn under 16 hemma nu fast 4 hemmaboende barn. Men det har väl ingen betydelse liksom när man köpt en bil för att alla ska få ha en bra sittkomfort. Jag för mina onda leder och C. för sina behov. Och även de andra. Igår var vi till karlstad och fick då sitta med 3 barn i baksätet på den bilen. Det gick väl sådär på vägen dit. Hemresan var rena rama katastrofen o framförallt det efterföljande som kom efter det här hemma. Med C. och även I. så kommer verkligen så mycket "efter" själva händelsen. Totalkaos kan man milt säga....
Jag vet varför vi behöver ha en 7-sitsig bil fortfarande. Jo för att varje barn måste få sitt "space". För att inte tala om sittkomforten i en vanlig personbil när man som jag är reumatiker. Jag var så slut igår så att jag på vägen till karlstad mådde illa av värken. På vägen hem var det ännu värre o jag har väl aldrig varit så glad att vara hemma igen.

förra inlägget...och hockey..

ja förra inlägget blev mest en tankenöt om hur det kan vara i skolan. Nu är vi i oktober och nu är det hockey som gäller. Landhockey i skolan med egen hockeyklubba. Och nu övergår fotbollstittandet till hockey på tv:n. Igår var vi på lekterapin i karlstad och vad passade bättre då än att spela innebandy med pappa iförd en FBK-tröja som det stod Jönsson på :)

nu är vi i oktober...

första veckorna i skolan går i ett rasande tempo. Det är mycket som ska ordnas med. Det är möten hit o dit. Utbildning via SPRIDA och mycket som ska falla på plats. Maten som ska ordnas med så allt funkar där. Nu tycker jag ju att vi har en rätt så förstående skola ändå när jag hör hur många andra har det. Men det är ändå så mycket som ska fixas med och lösas innan allt funkar som det ska. God kommunikation och samarbete är det viktigaste som jag ser det för att det ska fungera bra i skolan. Och såklart god kunskap hos de som jobbar med barn som har funktionshinder. Och det räcker ju inte...för de måste även ha en himla massa flexibilitet o kunna "tänka om" snabbt i olika situationer. Och jag tror att de flesta som ställs inför att jobba med ett barn med autism tänker att det ska bli på ett visst sätt och sen liknar det inte nåt alls av det som de trodde hur det skulle bli. Och man lär sig en himla massa på vägen både som förälder och pedagog. För det går liksom inte att låta bli att följa med....följer man inte med så funkar det liksom inte.

Nya problem ställs man inför varje vecka o ibland varje dag och ställs man inte inför de varje dag så är det nog för att det finns en planering och ett samarbete.