ständig kamp...

på den här sidan skriver jag ju inte bara om min yngsta son utan även hur det är för ett annat barn i familjen. Som inte är så mycket barn längre utan hon är ju vuxen nu.

Men nåt som man aldrig lär slippa är den här ständiga kampen för att ens barn oavsett om man är barn eller vuxen ska få rätt hjälp.

Nu har jag briserat på en mottagning(oj det låter värre än vad det är)här. Utan jag ringde helt enkelt upp hennes psykolog och först var det kalla handen men idag ringde hon upp och nu ska det till lite mer helhet runt deras tänk. Vi ska få stöd vilket är en nödvändighet som det är just nu och det ska även till en ordentlig planering där andra också ska bjudas in. Det som är nånting värt är ändå när kampen man för lönar sig.

Man läser ständigt om unga vuxna och även andra som mår så dåligt och när deras föräldrar kontaktar psyk och vad det nu må vara så är det kalla handen. Jag har insett att det kan vara våran verklighet också men nånstans långt inom mig har jag bara känt att jag vägrar att det ska vara så. Ett liv måste vara mer värt än så.
Vad det blir för stöd och hjälp vet vi inte än utan vi vet bara ATT vi kommer få hjälp.